30:e Januari
Lite sent, men...
Sista dagen var intensiv. Jag hade många besök, bland annat av Michael Gadzika. Den mannen vet att överdriva.
http://blogg.aftonbladet.se/21909/perma/1104917
För övrigt: stöd bojkotten:
http://blogg.aftonbladet.se/21909/perma/1104540
Calandrella skrev kanske bättre om dagen än vad jag gör.
http://calandrella.wordpress.com/2009/01/30/jonas-protest-genomford/
Det kom också ett stadsbud med choklad till mig. Gratulationsbrevet hade texten "Bud till: Jonas Nordgren utanför Riksdagshuset. Enmansdemonstration mot FRA. (sitter med en skylt)"
Tack Arja och Robban!
Sympatisittningen sista timmen blev en riktigt trevlig sammankomst med engagerade motståndare. Det disskuterades vilt på sina håll. Det var roligt att träffa Emma ifrån Opassande och så fick jag hålla låda ett tag. Jag hoppas de som kom inte tyckte det var bortkastat.
Så hur känns det, så här när det är över? Det är många som frågar. Till att börja med känns det konstigt att bli hyllad, för jag känner det inte som att jag hade mycket till alternativ när jag bestämde mig för att utföra den här protesten. Om huset brinner, går man ut och släcker.
En förhoppning var att jag skulle kunna lägga frågan bakom mig och känna att jag gjort vad jag kan. Tro mig, jag vill inget hellre än att få rå om min egen trädgård (bildligt talat, inga gröna fingrar här) och slippa vara någon sorts offentlig person eller symbol. Men obehaget och övertygelsen att vi måste ändra kurs i politiken kvarstår. Jag vill att vi visar tilltro till varandra. Jag vill bekämpa bilden av att världen består av galningar som kan hitta på allehanda missdåd om de inte kontrolleras. Jag tror att det är just den misstänksamheten och avfärdandet av medmänninskor som skapar terrorism, i den mån det finns någon (räknat i antal offer är den världomspännande terrorismen ett högst obetydligt fenomen).
Mina fyra veckors ansträngingar belönades med två mardrömmar om otillräcklighet. Den ena handlade om att jag var för dåligt påläst om Telecom-paketet. I drömmen kunde jag inte ringa eller koppla upp mig mot nätet utan att använda den statligt anpassade utrustning som kommit med posten...
Den andra handlade om att jag inte kunde skydda en flicka mot en hord konstigt klädda dvärgar. Ack ja.
Jag vill naturligtvis ännu en gång tacka alla som stöttat mig, promotat protesten, gett mig mat och husrum, hälsat på mig, eller bara pratat med mig.
STORA KRAMAR TILL ER ALLA!
Det kommer åtminstonde en bloggpost till inom en snart framtid. Sen får vi se hur det blir med bloggandet... det är inte min favoritsysselsättning.
Återigen: TACK för din insats!
