Skräckvisionen
"Så berättas det, just från slutskedet av det tredje slaget vid Ypres, att generallöjtnanten sir Launcelot Kigell - stabschef åt offensivens arkitekt, Haig - då för allra första gången fann det lämpligt att besöka stridslinjen. Hans stabsbil knegade sig långsamt fram genom gyttjan och förstörelsens tomhet, och ju närmare de kom den verkliga stridlinjen desto mer upprörd blev generallöjtnanten. Till slut började han gråta och utbrast: 'Herre Gud, skickade vi verkligen män att slåss i det här!'. Mannen bredvid honom hade varit med om hela offensiven och svarade bara tonlöst: ' Det blir värre längre fram'.
Man borde ha kunnat ana katastrofen. Kulsprutan hade visat sin dödsbringade kraft i Afrika, där den gång hjälpt ett fåtal vita att besegra tallösa hopar med tappra men uselt beväpnade infödingar. Men självgoda européiska generaler såg den som en slags mekanisk leksak som knappast kunde vara verksam mot disciplinerade (ariska) trupper.
Idag har informationsteknologin ändrat förutsättningarna för övervakningssamhället. 1984:s skildring av kameror i varje hem och mikrofoner överallt, manuellt hanterade av statliga tjänstemän framstår som en lekstuga jämfört med en metodisk övervakning av kraftfulla datorer programmerade med avancerade algoritmer. Många verkar tro att det inte finns någon större fara med att ge vår underrättelsetjänst närmast obegränsad tillgång till privat information. Precis som knappast någon misstänkte att kulturlandet Tyskland var kapabelt att begå de fruktansvärda brott som begicks under det andra världskriget vill inte många se att dagens västländer skulle kunna missbruka det infomationsövertag de är i full gång att skaffa sig gentemot sin egen befolkning. Ändå borde vi ana hotet när vi ser på Abu Ghraib, Gutanamo och det starka grepp som Kinas statsmakt har om sina medborgare.
Nej, ärligt talat tror jag inte på skräckvisionen. Jag tror att det underbara hav av tankar och mänskliga kontakter som internet representerar obönhörligen kommer leda till ett kraftig ökat medborgligt inflytande på politiken - döden för den låtsatsdemokrati som parlamentarismen innebär. Men djupt inne i mig finns ett tvivel, en misstanke om att jag lider av samma övertro på den västerländska kulturens förträfflighet som européer led av för hundra år sedan. För att försäkra oss om en positiv utveckling måste vi kämpa för att begränsa företags och statsmakters kontroll över internet och övriga kommunikationsmedel.
Jonas Nordgren
Eftersnack
Enligt inbjudan skulle jag vara på plats kl 20:45, men fick ett tåg som skulle anlända 21:10... annars hade jag fått åka till Örebro lite väl tidigt. "Bara det inte blir några förseningar" tänker en obotlig optimist. Förseningar var det. Tåget innan var dock över en timme sent, så jag kom iväg ett par minuter tidigare än beräknat...
Personalen på Eftersnack var trevlig, saklig och proffessionell. Vi var två gäster och redaktören var lite dagisfröken. Till gäst nr 1, PW: "Lägg ifrån dig pennan. Du behöver den inte förren i det andra inslaget. Vi gör två inslag med dig, och du använder pennan i det andra inslaget." Men det behövdes ju. När PW går av från det första inslaget, passerar han kameran i direksänding... och det höll jag också på att göra, för jag trodde det var min tur på en gång. Men likt en femåring som hindras från att springa ut på trafikerad gata blev jag stoppad av Åsa.
Jag kommer in 17 min in i programmet:
http://svtplay.se/v/1430643/tvarsnytt/3_2
Och det gick väl ganska bra, tycker jag. Önskar att jag hunnit ifrågasätta effektiviteten med datamining... grr.
För övrigt var det trevligt att få resa och hotell betalt.
30:e Januari
Lite sent, men...
Sista dagen var intensiv. Jag hade många besök, bland annat av Michael Gadzika. Den mannen vet att överdriva.
http://blogg.aftonbladet.se/21909/perma/1104917
För övrigt: stöd bojkotten:
http://blogg.aftonbladet.se/21909/perma/1104540
Calandrella skrev kanske bättre om dagen än vad jag gör.
http://calandrella.wordpress.com/2009/01/30/jonas-protest-genomford/
Det kom också ett stadsbud med choklad till mig. Gratulationsbrevet hade texten "Bud till: Jonas Nordgren utanför Riksdagshuset. Enmansdemonstration mot FRA. (sitter med en skylt)"
Tack Arja och Robban!
Sympatisittningen sista timmen blev en riktigt trevlig sammankomst med engagerade motståndare. Det disskuterades vilt på sina håll. Det var roligt att träffa Emma ifrån Opassande och så fick jag hålla låda ett tag. Jag hoppas de som kom inte tyckte det var bortkastat.
Så hur känns det, så här när det är över? Det är många som frågar. Till att börja med känns det konstigt att bli hyllad, för jag känner det inte som att jag hade mycket till alternativ när jag bestämde mig för att utföra den här protesten. Om huset brinner, går man ut och släcker.
En förhoppning var att jag skulle kunna lägga frågan bakom mig och känna att jag gjort vad jag kan. Tro mig, jag vill inget hellre än att få rå om min egen trädgård (bildligt talat, inga gröna fingrar här) och slippa vara någon sorts offentlig person eller symbol. Men obehaget och övertygelsen att vi måste ändra kurs i politiken kvarstår. Jag vill att vi visar tilltro till varandra. Jag vill bekämpa bilden av att världen består av galningar som kan hitta på allehanda missdåd om de inte kontrolleras. Jag tror att det är just den misstänksamheten och avfärdandet av medmänninskor som skapar terrorism, i den mån det finns någon (räknat i antal offer är den världomspännande terrorismen ett högst obetydligt fenomen).
Mina fyra veckors ansträngingar belönades med två mardrömmar om otillräcklighet. Den ena handlade om att jag var för dåligt påläst om Telecom-paketet. I drömmen kunde jag inte ringa eller koppla upp mig mot nätet utan att använda den statligt anpassade utrustning som kommit med posten...
Den andra handlade om att jag inte kunde skydda en flicka mot en hord konstigt klädda dvärgar. Ack ja.
Jag vill naturligtvis ännu en gång tacka alla som stöttat mig, promotat protesten, gett mig mat och husrum, hälsat på mig, eller bara pratat med mig.
STORA KRAMAR TILL ER ALLA!
Det kommer åtminstonde en bloggpost till inom en snart framtid. Sen får vi se hur det blir med bloggandet... det är inte min favoritsysselsättning.
